tjugo

Det är så konstigt. Det är så fruktansvärt konstigt. Jag har aldrig känt något liknade.

Du skulle kunna va min bästa vän, min syster... Jag vet inte riktigt vad - men något nära. Men ändå är du inte nära, inte någonstans faktiskt. Du bor inte i närheten & vi har heller inte setts sen vi träffades första gången. Första gången - den första veckan vi tillbringa tillsammans. Jag kommer ihåg hur vi kramades farväl på flygplatsen väl framme i Stockholm, hur vi hade haft en så fin åh älskvärd vecka tillsammans. Hur vi verkligen tackade varann mer än vanligt för veckan tillsammans. Hur vi skulle hålla kvar kontakten via Facebook.

Du är mitt livs största förebild. Jag har aldrig haft någon förebild innan. Jag har aldrig haft någon jag verkligen sett upp till. Åh hur jag kan se upp till dig på detta sett efter den korta tid vi tillbringat tillsammans är konstigt. Men du är jag i en vuxen form. Du är jag om kanske tio-tjugo år! Jag ser mitt äldre jag i dig. Vilket känns stort!

Jag sitter nästan här & gråter. Tårarna föll förut.... Detta är jättekonstigt. Det är en sån underlig känsla. En känsla av en konstig trygghet. Att ha någon där, samtidigt som hon inte finns där. Hon är som en storasyster som man bara har, men inte har så mycket kontakt med. Man bara tycker om henne så mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0